Hej! Jag har kommit en bit in i boken Frankenstein nu och finner boken intressant och intresseväckande. Den väcker ett visst tänkande och får mig att fundera över saker. Saker som hur vetenskapsmannen Victor Frankenstein är och hur han beter sig. I början av boken såg jag han som en man som väntade på att hans liv skulle börja, att han skulle få bidra med något, att han skulle betyda något. Det var inte så att han inte betydde något för någon för det gjorde han, han växte upp i en väldigt kärleksfull familj som också visade sin kärlek och glädje till varandra.
När Victor fick chansen att åka iväg och plugga tog han chansen direkt. Han var väldigt duktig på att lära sig och när han väl fick ett intresse för något ville han lära sig mer.
Victor var en duktig vetenskapsman som lärde sig snabbt. Han blev så insvept i att forska i hans ämne att han framsåg nästan som galen efter ett tag. Han blir som besatt i hans arbete att han glömmer bort eller ser inte omgivningen omkring sig och han känner själv hur hans kropp nästan inte klara pressen han känner att lyckas.

Författaren Mary Shelley skriver ”Dessa tankar höll mitt humör uppe medans jag fortsatte mitt företag med oupphörlig glöd. Mina kinder hade blivit bleka på grund av utforskning, och min kropp hade blivit avtärd av att vara instängd.”

Det här beskriver hur han känner sig helt förstörd efter sin ansträngning av forskningen att kunna bygga en människa av döda människodelar. Och hur mycket han ser fram emot resultatet av människan han bygger. Hur mycket press han går och bär på att resultatet ska bli så bra som möjligt.